Biografi.



Den 28:e januari 1949 är ett historiskt datum. Då föddes nämligen Karl Ljunggren, en påg som skulle bli Skånes och under en period även Sveriges största rockstjärna. (Ska man vara riktigt noga så hette han egentligen Carl-Göran, men han skrev sig som Karl i telefonkatalogen.) Han växte upp i Arlöv, utanför Malmö. Och eftersom hans fassa jobbade vid SJ så bodde Kalle och hans familj i en tjänstebostad som var belägen mellan stambanan och västkustbanan. Hans familj bestod av mossan May-Britt, fassan Gösta och två år äldre syrran Britt-Marie (Bitte).

Eftersom Kalle växte upp på 50-talet, så är det kanske inte så konstigt att hans stora idol och inspirationskälla blev Chuck Berry. Sedan fick släkten tycka att det lät som det hade öppnats en plåtverkstad i huset, bäst de ville. Tidigt visste Kalle att även han ville bli rockstjärna. När han var tio fick han en akustisk gitarr av sin mossa. Det var tänkt att han skulle gå och lära sig spela av en musiklärare som kom ut till Arlöv en gång i veckan. Men eftersom Kalle ju skulle bli rockstjärna så var han inte särskilt intresserad av att lära sig spela barnvisor, vilket läraren tyckte var en bra start. Så efter några få lektioners plinkande hoppade Kalle av. Istället lärde han sig några ackord av en kompis. Kalle hade därmed tagit sina första steg på vägen mot sin framtid som rockkung. Nästa steg var att han i tonåren startade sitt första band. Deras utrustning bestod av en tio-watts förstärkare och ett par vaktparadstrummor. Replokalen var inhyst på torkvinden ovanför tjänstebostadens vedbod.

När Kalle vuxit upp och tagit studenten och därefter gjort lumpen så började han så småningom att läsa lite pedagogik och psykologi på universitet i Lund. Det var då som grunden lades till Kalles artistnamn. Han hade tidigare haft vanliga mopeder, men nu ville han ha en cykel med påhängsmotor. Sådana var egentligen förbjudna i Sverige, men en kusins man, som var speditör, tog hem en sådan från Danmark. Om polisen dök upp när Kalle var ute och körde, så tog han snabbt loss motorn och cyklade vidare. Det var denna trampmoped som gjorde att folk började kalla honom "Kalle med pedalerna", vilket senare blev till Kalle Pedal. När Kalle sedan behövde ett artistnamn så föll sig Kal P. Dal naturligt.

Hans scendebut skedde i slutet av 60-talet, på Akademiska Föreningen i Lund. När Peps Persson och andra spelade där, brukade Kalle låna en elektrisk gitarr och ensam agera "pausfågel". Det var också Peps som övertalade sitt motsträviga skivbolag Sonet att släppa en platta med Kal P. Dal och Pågarna. Denna spelades in i Bellatrix studio i Malmö, den 16:e och 22:a juni 1977. Dan Tillberg var ljudtekniker och Peps producerade. Den var egentligen inte tänkt att bli en liveplatta, men Kalle och bandet bjöd in ett hundratal kompisar, vilket studion egentligen inte var dimensionerad för. Plattan tog fem timmar att spela in, och fick namnmet "Till Mossan". Den blev en milstolpe i svensk rockhistoria, mycket på grund av den explosiva energi som genomsyrar den. Med denna LP slog Kal P. Dal och Pågarna igenom, och de gjorde därefter allt de kunde för att leva upp till sin slogan; "Vi ska rocka röven av svenska folket!". De for fram som en orkan genom Sverige. Musikerna vid Kalles sida var vid denna tid; Mårten Micro, gitarr, Janne Knuda, gitarr, Jo-Jo Kamp, bas, samt Bronco Nyman, trummor.

Det fanns en väldigt stor bredd på deras publik. Till deras spelningar kom allt från raggare och punkare till en och annan pensionär. Ingen annanstans kunde man se dessa grupper samlade på samma plats.

Skiva nummer två spelades in 1978. Detta var nämligen på den tiden då alla artister och band med skivkontrakt släppte en platta varje år. Eftersom Kalle och bandet turnerade väldigt mycket så hann man inte skriva och spela in tillräckligt många låtar. Därför innehåller denna skiva flera låtar som blev över från inspelningen av debutplattan. Titeln "Gräd Ente Fassan" fick Kalle ofta översätta till rikssvenska. Översättningen löd: "Fäll inga tårar, pappa". Kalle påstod ibland att denna titel kom av att när "Till Mossan" släpptes så tyckte Kalles fassa att det var typiskt att den var tillägnad May-Britt. Själv hade han ju "aldrig fått någonting". Därför ville Kalle att också fassan skulle få sig tillägnad en rockplatta. Men i andra sammanhang sa Kalle att Gösta alls inte blivit sur, och i själva verket inte brytt sig. Utan att det i stället handlade om att Kalle själv tyckte att det var mer rättvist med varsin skiva. Och idén till titeln ska Kalle enligt detta senare påstående ha fått då han lyssnade till Elvis låt "Don't cry daddy".

Kalles tredje platta "Rock e´ Nock", släpptes 1979. Här har han och bandet rört sig bort från 50-talsrocken och istället inspirerats av hårdrocken. Här finns covers på låtar av band som Thin Lizzy och Bachman-Turner Overdrive. Jo-Jo Kamp och Mårten Micro har hoppat av och ersatts av gitarristerna Camelen och Cagan. Janne Knuda har tagit över som basist efter Jo-Jo.

Året därpå kom "Svarta Fåret". Detta är den Pedalplatta där man satsat mest på produktionen. Producent var Dan Hylander och plattan kryllar av inhyrda musiker. Vid den här tiden hade även Camelen och Cagan slutat. Ny gitarrist var Jan Morge, som även var med i hårdrockbandet Eurock. Morge var också en av ägarna till Eutone Studio, där Kalles demoinspelningar gjordes.

Efter "Svarta Fåret" dröjde det några år tills Kalles musik åter förevigades på vinyl. " Ente Nu Igen" spelades in på Kulturbolaget i Malmö den 3:e januari 1982. Kalle trivs här uppenbarligen med att åter spela in en liveplatta. Kal P. Dal och Pågarna var alltid som bäst i mötet med publiken. Nu har även Bronco Nyman hoppat av, och bandet består här av: Jan Morge, gitarr, Micke Jönsson, gitarr, Janne Knuda, bas, och Jonte Svensson, trummor. Detta blev Kalles sista skiva. Efter hans död utgav Sonet "Ett Minnesalbum", med ett urval av hans bästa låtar. På 90-talet släpptes samlings-cd:n "Blåa Sko'". "Till Mossan" och "Gräd Ente, Fassan" har också återutgivits på cd. Och hösten 2012 släpptes en cd-box med samtliga fem originalalbum under titeln "Full Patte!!".

Kalle hade också en dröm om att bli skådespelare, och en film hann han medverka i, om än bara i en biroll. Det var i Marie-Louise de Geer-Bergenstråhles (numera Ekman) film "Barnförbjudet". Den hade premiär 1980. Han skrev också musiken till en teateruppsättning vid Helsingborgs Stadsteater. Han och bandet framförde musiken live under föreställningen. Två av låtarna, "Ska ja´ skratta?" och "Celluloid city", finns med på plattan "Ente Nu Igen". I början av 80-talet var han också radio-dj i Skånepartiets närradiosändningar i Malmö. Han var dock noga med att påpeka att han själv inte var skånepartist, utan bara ville sända radio. Detta har senare bekräftats både av hans syster och av Janne Knuda och på den tiden fanns det inte så många alternativ som nu, om man ville prata i radio.

Den tredje januari 1985 blev Kalle hastigt sjuk. Han fick en hjärnblödning, orsakad av ett aneurysm, pulsåderbråck. En medfödd försvagning av en del av en pulsåder, som nu brast. Under större delen av de följande veckorna på sjukhuset var Kalle vid medvetande. -Han var glad för alla brev och blommor som hans fans skickade, berättar Agnes Ljunggren, som var gift med Kalle.

Senare under tiden på sjukhuset drabbades han av ytterligare blödningar, och den artonde januari 1985, tio dagar innan han skulle fyllt 36, dog Carl-Göran Ljunggren. Sörjd och saknad av vänner och släkt. Däribland hans egen familj: hustrun Agnes, sonen Carl-Christian, som då var två år, och dottern Nelly som föddes efter sin fars bortgång. Sörjd och saknad var och är Kalle naturligtvis också av sina fans.

Kalle har efter sin död hyllats på många sätt. Ett Pågatåg har uppkallats efter honom. Hans far, den pensionerade stinsen Gösta Ljunggren, höll ett tal och vinkade av tåget på stinsvis. 2005 fick en gata i Arlöv namnet Kal P Dals gata. 2010 släpptes boken Raka rör, som är en ingående skildring av Kalles liv. Och under hösten 2012 spelas på Slagthuset i Malmö en humoristisk musikal om Kal P Dal.

Det finns lite olika tankar bland de som kände honom om vad han sysslat med idag om han fått leva. Vissa tror att han ägnat sig åt politik, andra att han på något sätt varit aktiv på internet. Kanske hade han gjort bådadera, men jag är säker på att han fortfarande också sysslat med musik. Förmodligen hade han fortfarande uppträtt. Kalle var född till rockstjärna. Kalle var rock`n´roll!

Stefan Björnberg - Malmö, mars 1999
Uppdaterat i november 2012


[Index] [om intervjuerna.] [Intervju 1.] [Intervju 2.] [Bilder. ] [Med mera.] [Skivomslag.]